Pyttetullefunderingar

Efter 21 veckor på tillväxt ska Minitullen enligt svensk standard vara cirka 25 centimeter och väga 380 gram. Det låter ganska mycket, och även om motion är nyttigt så börjar det bli dags att idka lite försiktighet.

I min favoritsport volleyboll så hoppar man en massa och slänger sig på backen, två moment som av förklarliga skäl inte rekommenderas när bäbisen i magen passerat halvkilot, fogarna börjar lossna och magen börjar puta. Därför spelade jag idag min sista match för säsongen och jag fick avsluta med en vinst. En klen tröst, för det känns allt lite vemodigt att lägga volleybollen på hyllan.

Hädanefter får jag nöja mig med att lufsa runt i joggingspåret tills dess att det går så långamt att jag lika gärna kan gå. Dessutom cyklar jag ju cirka trekvart varje arbetsdag, så jag hoppar över det där med gravidyoga och vattengympa. Det förstnämnda verkar ändå för svårt och det sistnämnda är för dyrt. Och man ska ju orka förbereda här hemma för den nya familjemedlemmen också!

Denna vecka överförs mina antikroppar till Minitullen. Förmodligen plockade Minitullen på sig några för många, för igår och idag har jag haft ont i halsen och kanske kommer jag åka dit på en förkylning.

Fast Minitullen kommer få en bra uppsättning antikroppar, för sedan jag flyttade hemifrån har jag inte lyckats dragit på mig en enda flunsa. Det är klart jag är snuvig ibland, men jag har undvikit alla former av magsjukor, sängliggande och feber. Min hypotes är att jag ständigt vaccinerar mig själv genom att gnaga på mina naglar. Där bor det förmodligen en och annan bakterie som utmanar immunförsvaret, men inte tillräckligt många för att göra mig sjuk på riktigt.

En gång på tidigt nittiotal uppsökte jag dock en jourläkarstation, men det var för att jag petat in ett halmstrå i ögat och rivit sönder hornhinnan och mot klantighet finns tyvärr inga antikroppar.

Allt medan jag cruisade bland stadens affärer på jakt efter ett par mammabyxor förberedde jag mig mentalt för att försvarsblogga om varför jag förmodligen skulle gå hem tomhänt. Jag menar, antingen passar de inte, är för fula eller för dyra, men på H&M hittade jag ett par jeans som ser ur som vanliga jeans nertill och med plats för Minitullen upptill. Lov ske pris.

Min ovilja mot att shoppa kläder kommer initialt från ett bristande intresse för mode. Dessutom är jag, trots att jag är rätt medellång och medeltjock, inte alls skapt för massproducerade kläder. Om jag hittar ett par byxor där jag får plats med lår och vadmuskler, så behövs styltor och ett par Minitullar i magen för att fylla ut resten av klädesplagget. Lägg därtill det faktum att jag är alldeles för snål för att lägga ut mer på kläder än vad som är absolut nödvändigt.

Man kan enkelt förklara situationen så här. När t ex min systers familj shoppar kläder så springer de gladeligen in och ut i affärer och provar allting som ser snyggt ut och kommer ut med kassarna fulla, eftersom det var så svårt att välja mellan alla dessa klädesplagg som satt så bra och var så tjusiga.

När jag shoppar kläder går jag motvilligt in i en affär och hoppas innerligt att jag på så kort tid som möjligt ska hitta någonting alls i affären som är funktionabelt, inte kostar skortan och som inte får mig att se hemsk ut. Oftast misslyckas jag.

Men inte idag! Jag har landat ett par mammabyxor!

Till helgen är jag halvvägs genom min graviditet. Jag är splittrad i frågan om det känns som det gått fort eller långsamt så här långt. Ibland känns det som jag varit gravid i en evighet, samtidigt som jag tycker veckorna bara försvinner.

Jag har gått upp ganska exakt tre kilo sedan i somras, vilket betyder att jag nu väger ungefär lika mycket som innan sommaren (bikinibantning = -3 kg) och har alltså fortfarande kläder som passar bra.

Vårgarderob. Höstgarderob. Same difference.

Men garderoben krymper ändå så sakteliga. Det känns så både när jag tittar på antalet klädesplagg som fortfarande passar och på hur dessa kläderna faktiskt passar. Tydligen vill inte bara magen få plats, utan den protesterar också något mot skärp och knappar.

För några veckor sedan var jag nere på stan och inventerade de av stadens affärer som säljer mammakläder, såsom Polarn O. Pyret, Growinlife och Lindex. Mammakläder är inte alltid fula, men de tycks sällan billiga. Hur som helst, imorgon ska jag göra ett allvarligt försök att införskaffa ett par mammabyxor!

Jag nämner det här i bloggen. Med ett utropstecken och allt. Kanske blir det faktiskt av på det viset?

En förmiddag på stan innan jag går på damhockeymatch och jag går hem med en påse med ett par byxor i. Hur svårt kan det vara?

Igår blev det uppståndelse på jobbet! Det kom ett blombud till företaget och eftersom jag sitter flera hundra meter (nåja) från dörren, så hann hela halva korridoren bli nyfikna och avundsjuka på den som kunde tänkas vara adressat av den stora blomsterkvasten. Döm om min förvåning när blommorna var till mig!



På kortet stod det:

"Grattis till den stundande tillökningen! Och lycka till!"

och den kom från mitt konsultbolag!

Fullständigt oväntat, men väldigt, väldigt uppskattat!

Jag prenumererar på några nyhetsbrev som berättar för mig vad som händer med mig och med min bäbis, vecka för vecka. Mestadels stämmer inget vad gäller mina symptom (eftersom jag tycks lika okänslig mot graviditetshormoner som jag är mot spänningen i motorsport), men tydligen ska utvecklingen hos alla foster vara makalöst likartade fram till vecka tjugo och det är alltid väldigt spännande att läsa om vad Minitullen lär sig därinne.

Förra veckan bildades det t ex tandanlag till vuxentänderna(!) och nu i veckan färdigställs alla fem sinnen. Så nu är det dags att börja prata med magen!

Tidigare när jag berättade för Minitullens pappa om detta lät konversationen så här:

Mamma Tulén: Tydligen lär sig foster väldigt snabbt att känna igen sin mors röst. Det är för att...
Pappa Tulén: Hon pratar så mycket!

Även utan ett sjätte sinne, borde jag ha förutspått det inpasset.

Det börjar bli dags att känna fosterrörelser nu och alla som man träffar frågar såklart om det sparkar i magen. För att känna tidiga, tydliga fosterrörelser ska man helst fått barn förut eller åtminstone vara smal och inte ha för stark magmuskulatur som håller in alltihopa. Möjligen är det för mycket stoppning runt Minitullen, för trots att sparkarna hördes tydligt sist vi lyssnade på fostrets hjärtslag (Minitullen tjongade till flera gånger mot mikrofonen så det sprakade och fräste i högtalarna) så kände jag ingenting.

Fast visst händer det saker i magen. Jag har en massa magljud och "magkänslor" som jag aldrig hört/känt förut. Jag har ett "kluck"-ljud och ett som påminner om ljudet när man viker ihop en stor, tung presenning. Ett tredje nytt ljud är mer som bubblet från ett jäsrör under vinberedning. Sedan har jag två sorters små muskelryckningar, en som känns som ytliga ticks och ett som känns som små snabba, elektriska stötar inifrån. Men nej, några egentliga sparkar känner jag inte. Men Minitullen försöker nog!

Vi har skrivit ut en lista från nätet, där någon vänlig själ har sammanställt allt som behövs under bäbisens första tre månader.

Barnvagnen står redo i förrådet, och det är ett paket på väg via postorder med lite småttingkläder (den vitgråa varianten) för den första tiden. Härnäst har jag börjat snegla lite mot nappar och nappflaskor, mest tack vare Rock Star Baby-varorna, som frestar mig något oerhört. Bakom produkterna står John Bon Jovi och hans trummis Tico Torres.

Fast jag tänker vänta lite med inköpet. Minitullen förtjänar nya, fräscha Rock Star-saker att suga på, och inte några stela grunkor som legat i förrådet i ett år.

En annan napp som kanske borde finnas på önskelistan är en napptermometer. Prylmänniskan i mig tycker den behövs!

"If you can keep your head when all about you are losing theirs, it's just possible you haven't grasped the situation." - Jean Kerr

Man kan faktiskt säga att jag oftast är Fröken Lugn i min nya gravida roll. Jag har övat på systerdöttrar och hundvalpar, jag gillar barn och barn brukar gilla mig, jag har ingen onormal förlossningsskräck, tappar sällan humöret i onödan och tror mig kunna klara oregelbundna sovtider ganska bra.

Fast ibland så visar Fröken Panik upp sin hysteriska nuna. Följande inre dialog utspelade sig nyss när jag förde in herrarnas nästa EM-kvalmatch i min kalender.

Fr. Lugn: Ojdå, nästa kvalmatch är inte förrän i slutet av mars. Då sitter vi förmodligen i TV-soffan och myser med det nya lilla knyttet.
Fr. Panik: Men herregud, det är ju alldeles snart! Jag?! Med en bebis?!
Fr. Lugn: Nåja, möjligheten finns ju att vi går över tiden, många förstagångsmödrar gör det. Då kanske vi ligger på BB när matchen går.
Fr. Panik: &"/(& i "/(&#, SKA VI LIGGA PÅ BB?!
Fr. Lugn: Jo, men det är väl ändå att föredra framför att föda i skogen eller i bilen på väg dit?
Fr. Panik: !!!!

Men som sagt, oftast är jag helt lugn.

Det finns 6 549 735 785 unika personer i världen. (Fler nu! Och nu!)

Så varför känns det då så märkvärdigt att jag har ännu en i magen?

Idag vill jag gärna tipsa om en rolig blogg skriven av en småbarnsfar. Han började blogga på Expressen, men finns nu här på blogspot med oss andra.

Bloggen är fortfarande skojig, och nu är den dessutom väldigt grön och fin.

När jag var liten var en av mina favoritpixiböcker Just det - fast tvärtom, och idag handlar inlägget om hur jag kroppsligen reagerat på de senaste årens två största omställningar.

Vid rökslutandet utlovades idel guld och gröna skogar. Man skulle få vackrare hy, maten skulle smaka bättre, man skulle bli mycket friskare och orka mer, men istället så höll jag nästan på att gå under i rökslutarplågor. "Det enda som behövs är viljestyrka, och du kommer bli rikligt belönad!". Pyttsan.

Mina första "belöningar" var små illvilliga blåsor (afte) i munnen som verkligen gjorde JÄTTEONT. Sedan dök finnarna upp, här, och där and everywhere. Luftrören fick fnatt och jag fick rethosta och återkommande förkylningar. Vikten ökade stadigt och det dröjde säkert 4-5 månader innan jag var något så när okej igen.

Nu har det gått 4-5 månader av min graviditet och där var man ju ordentligt förvarnad på att det inte skulle bli någon dans på rosor. Man skulle bli tjock, vara konstant kissnödig, vara illamående i tre månader, bli svimsig, tappa humöret eller vara alldeles för lättrörd, ha växtvärk i tjejmagen och ont i brösten, få blåskatarr, svälla i fötterna, dra på sig mängder av förkylningar, få andnöd eller hjärtsnörp vid ansträngning, vara trött jämt och få finnar eller pigmentfläckar överallt.

Men så blev det inte! Kroppen ansåg nog att jag led tillräckligt vid det där rökstoppet för fyra år sedan och glatt glassade jag mig igenom graviditetens inledande månader, helt utan hemskheter. Nu återstår bara att se vad som händer härnäst, efter att jag nu kvittat 4-5 månader av rökslutarplågor mot samma mängd plågsamma graviditetsbesvär. Time will tell.

Jag inser att jag for lite med osanning igår när jag döpte blogginlägget till "Första inköpet". Min sambo har (såklart!) iordningställt en komplett bokföring för Minitullen i gnucash och med underrubriken Saker vi inte skulle ha handlat om inte Minitullen fanns har vi redan innan barnvagnen bokfört in en del utgifter på det kontot.

Bland annat har jag inhandlat två gedigna (hand)böcker i konsten att ta hand om småbarn. För balansens skull valde jag både en svensk storsäljare och en amerikansk bestseller. Övriga utgifter gäller kostnaden för folsyra (B-vitamin som är viktigt för fostret) och två utprintade ultraljudsbilder.

Själv skulle jag dock inte vilja att mina föräldrar presenterade en sammanställning av hur mycket man kostat dem genom alla år, så möjligen kommer jag försöka hindra min sambo från att leverera en inbunden bokföring till Minitullen på myndighetsdagen!

Första inköpet, och tillika Minitullens första fordon, blev en grå barnvagn med alla möjliga och omöjliga funktioner och tillbehör.

Jag tror banne mig den lyckades uppfylla alla mina krav. Den är diskret i färgen och mer praktisk än vräkig, den har stora luftfyllda hjul för alla mina planerade terrängutflykter, den har en hård bärbar liggdel som man kan knalla iväg med och vagnen kan omformas med några enkla handgrepp till en framåt- eller bakåtvänd sittvagn när Minitullen blivit lite större.

På tillbehörssidan ingick regnskydd, pälsfodrad sovpåse, myggnät, hjulskydd (för inomhusbruk) och en skötväska. Den lyckades också erbjuda lite finesser som jag inte ens visste att jag ville ha, som höj- och sänkbart handtag, selen (som även passar ihop med finurliga små hål i sovpåsen) och möjligheten att ta loss och tvätta allt som är inte är metall.

I nypris kostar förmodligen en dylik över 6000 kronor, men vi handlade den begagnad för 800 kronor, vilket kändes precis lagom. Min sambo sa typ 17 ggr att han var glad över att jag kan tänka mig att handla begagnade saker till barnet. Han har kollegor vars fruar alltid vill ha allting sprillans nytt till sina barn. Det kan bli dyrt, vilket Anders Westgårdh också konstaterade i en krönika från igår.

Försäljare/reklamfolk försöker ibland få oss att få dåligt samvete genom att fråga: "Men unnar du inte ditt barn det allra, allra bästa?", men de har inget att hämta hos mig. För Minitullen kommer inte ha den blekaste aning om att han åker i en barnvagn som två småkillar använt före honom, och det allra bästa för Minitullen är säkert att hans föräldrar använder de insparade 5200 kronorna till något som Minitullen kan ha bättre nytta av än en moderiktig vagn av nästa års modell.

Man får som gravid veta att "Mödravården i Sverige är frivillig och kostnadsfri, och barnavårdsmottagningarna är också avgiftsfria", men det tog ett tag innan jag förstod att de faktiskt menade att mödravården är helt gratis!

Om jag bryter benet i Sverige så slipper jag betala för gipset och smärtstillande sprutor, logi får man gratis utan prut och jag är inte den som betalar ortopedens lön, men man kan ge sig sjutton på att någongång före/efter/under sjukhusvistelsen, så sitter det en liten sköterska bakom en receptionsdisk någonstans och vill ha en "akutavgift", avgift för något läkarbesök eller matpengar.

Mödravården är däremot helt befriad från små avgifter. Någon har bestämt att alla som har en bäbis i magen får tillgång till precis så mycket läkare, utbildning, undersökningar, blodprover, barnmorskor och telefonrådgivning som behövs för att trygga att deras graviditet förlöper så bra som möjligt och detta utan någon vitklädd administrativ person någonsin dyker upp och vill ha pengar.

Vi blivande mammor är oftast unga, friska och arbetsföra, och förhoppningsvis har vi redan i förväg konstaterat att vi kommer ha råd med bäbisen, så vadan detta priviligeum? Jo, man värnar förstås om de små liven och vill att alla barn ska få samma goda start i livet, oavsett föräldrarnas ekonomiska situation.

Men det hindrar inte att situationen känns underlig. Man glider in på en påkostad mottagning och berättar vad man heter, blir väl omhändertagen och sedan går man därifrån.

Det är nästan så man vill säga: "Men en liten slant ska ni väl ändå ha?"