Pyttetullefunderingar

Internet är jättebra för gravida människor som undrar om just deras konstiga graviditetssymptom är normala och/eller ofarliga. För vanligtvis kommer en massa människor till undsättning och lugnar dessa människor med berättelser hur de minsann också hade en stortå som ständigt pirrade eller inte heller kunde äta något annat än Piggelinglassar och meloner under de första tre månaderna och hur allting avlöpte väl ändå.

Men det funkar tyvärr åt andra hållet också. I den ständiga kampen hos blivande mödrar att göra det som är rätt och riktigt för sitt ofödda barn, så ger Internet oss en hel del att fundera på. Det tycks ju nämligen alltid finnas en barnmorska någonstans som påstår att gravida bör undvika ditten eller datten.

Vi bör t ex inte cykla för vid en olycka är det tekniskt möjligt att slå sig så hårt i magen med styret att barnet skadas, och dammsugning belastar de sneda magmusklerna onödigt mycket och på ett felaktigt sätt och så vidare.

Det är svårt att acceptera övergången från att vara en robust, frisk människa till en som inte bör städa och cykla, så jag kommer nog sluta läsa om vardagliga saker som man inte bör göra och istället känna efter själv vad som känns rätt och riktigt allt eftersom jag växer.

Jag har dessutom en gång fått ett styre i magen och vet därmed rätt väl hur man ska undvika det i fortsättningen. Man ska inte vara en lågstadieelev på en för stor cykel på väg utför en av backarna i Söderhamns östra stadsdel och halvvägs komma på att man nog egentligen inte vågar åka utför dem. Ännu bättre är det också om man då i det läget bromsar istället för att hoppa av cykeln i farten och låta styret åka in i mellangärdet!

Idag tycker Aftonbladet vi ska förfäras över farliga gåstolar. Konsumentverket har underkänt 12 av 13 testade gåstolar för att de inte klarar det nya kravet på "trappsäkerhet". En gåstol förväntas numera fastna på översta trappsteget, eftersom det tydligen är ett stort problem (ca 300 svenska barn per år!) att barn skadas när de med gåstolen studsar ner för en trappa.

Eftersom barn ganska snart blir snabbare än Fittipaldi i sina gåstolar, så skulle jag gärna vilja påpeka att om man lämnar källardörren öppen så att barnet studsar ner för trappen i sin gåstol, så har barnet inte en farlig gåstol, utan farliga föräldrar.

På väg till och från jobbet så passerar jag en hästhage i vilken det går ett föl med sin ponnymamma och deras aktiviteter följer jag med stort intresse. Jag har aldrig varit särskilt hästtokig, så mitt engagemang för fölets utveckling bottnar nog snarast i någon sorts spirande moderskänslor.

I början låg mest fölet och sov någonstans i hagen. Första dagarna stod då ponnymamman i närheten och betade mest av det gräs som växte i en meters radie runt fölet, men ganska snart traskade hon obekymrat iväg. Detta oavsett om fölet valt att somna i skuggan eller solen, i skogen eller gräset. Här kände jag direkt att jag kunde lära mig något!

Jag tror mig nämligen ha vissa anlag för att bli en lite överfjösig mamma, en som gärna springer och petar på det sovande barnet för att säkerställa att det andas, inte är för varmt eller kallt eller har snurrat in sig eller vaknat. Det skadar nog inte att gå iväg och beta lite på egen hand och låta avkomman säga till själv om det vill något.

Fölet blev efter några veckor väldigt aktiv och susade runt på egna äventyr, och ponnymamman verkade inte särdeles orolig då heller. Den biten kommer jag aldrig fixa. Jag är nämligen fullt och fast övertygad om att om man släpper en toddler med blicken i mer än 20 sekunder så kommer de då ligga platta under en rasad bokhylla, eller ha hunnit förstört det absolut dyraste föremålet i rummet eller ätit upp en krukväxt.

Faktum är att jag inte är helt säker på att ponnymamman till fullo förstår hur många faror som lurar i en hage. Fölet kanske trampar i ett jordgetingbo, fastnar med huvudet mellan några spjälor, äter upp något onyttigt eller petar in något vasst i ögat i jakten på en fjäril bland träden.

Men efter ytterligare några veckor kände jag att stoet återigen kunde lära mig något. Fölet gick och blev tonåring. Ja, det går undan i djurvärlden. Med en snygg böjd hals struttande fölet fram, tog fart och jagade runt med skrämmande hög hastighet och sprätte med bakbenen eller så betade den lugnt och coolt med utstuderad nonchalans. Ponnymamman var fortsatt överseende och lät fölet hållas, precis som jag hoppas jag kommer göra när Minitullen struttar runt och försöker leka vuxen. Och sedan gäller det, att precis som ponnymamman, vara lugn och trygg och erbjuda lite hästgos när tonåringen ibland kommer på att de inte riktigt är vuxna, egentligen.

Om man har ett nyfött barn i famnen så är man väldigt försiktig. Man ojar och vyssjar och stödjer deras underdimensionerade nacke och är så varsam som det bara går. Men situationen är liksom en helt annan när de ligger i ens mage...

Om jag ligger på höger sida i sängen, så kanske Minitullen lägger sig bekvämt på rygg med tummen i munnen, viftande fötter och trivs rätt bra, men så plötsligt kastar jag mig över på min vänstra sida och Minitullen befinner sig helt plötsligt med upp å ner och undrar vad som hände!?

Skapar ständiga förändringar av Minitullens position otrygghet? Hur skulle det egentligen kännas att ständigt åka omkring i en karusell där rörelserna, till synes helt slumpartat, byter mellan rotation, skumpanden, vibrationer och fullständig vila?

Men så läser jag på Babyportalen att fostret inte har något balanssinne än.

I hela två månader till så kan jag kasta runt mig själv hur som helst, för Minitullen har ingen aning om att världen snurrar! Och möjligen har naturen ordnat det så att jag om två månader inte alls är lika snurrbenägen som i dagsläget?