Pyttetullefunderingar

Vi vet inte vilket kön det är på Minitullen. Själv har jag nästan alltid sagt han om Minitullen, men om det beror på någon sorts inre moderlig intuition eller bara på det faktum att namnet Minitullen känns mer manligt än kvinnligt är omöjligt att säga.

Det finns många skrönor om hur barnets kön påverkar graviditetssymptomen. Jag gjorde en sådan test idag och med knapp marginal vann tjejskrocket! Då får Minitullens farmors mor rätt, för hon är den enda som konsekvent säger hon om Minitullen.

Pojke eller flicka?

Magens form (Toppig/bred)	Toppig	1 - 0
Pigmentrand (Tydlig/Saknas)	Saknas	1 - 1
Hjärtljud (< 140 / > 140)	> 140	1 - 2
Mammans skönhet (Vackrare / Fulare)	Eh?	2 - 3
Halsbränna (Mycket/Lite)	Lite	2 - 4
Bäbisen hickar (Mycket/Lite)	Lite	2 - 5
Bäbisen sparkar (Mycket/Lite)	Lite	2 - 6
”Cravings” (choklad & lakrits/frukt & surt)	Gissa!	3 - 6
Blåskatarr (Ingen/Många)	Ingen	4 - 6
Bäbisens placering (Högt/Lågt)	Högt	5 - 6
Blödande tandkött (Lite/Mycket)	Mycket	5 - 7
Utputande navel (Sent/Tidigt)	Sent	6 - 7
Illamående (Lite/Mycket)	Lite	7 - 7
Hårväxt (Mycket/Som innan)	Som innan	7 - 8
Inledande viktökning (Långsam/Snabb)	Långsam	8 - 8
Dricker mjölk (Lite/Mycket)	Mycket	8 - 9

Sin vana trogen köpte Minitullen ännu en politisk bok till sin pappa när det var dags att uppvakta honom på 33-årsdagen. Förra boken var tydligen underhållande, men eftersom författarinnan var av "fel politisk härkomst", så såg Minitullen till att denna gång införskaffa en bok av en högermänniska. Det fick bli en bok om Popvänstern av Erik Zsiga, som till skillnad från Lena Sundström, som skrev för Metro och Aftonbladet, skriver för Moderna Tider och Svenskan.

Nästa gång är det Minitullens tur att ha födelsedag!

Batteriet i vår badrumsvåg tog slut den 10 november och först igår åtgärdades detta, vilket har inneburit att jag och Minitullen förblev ovägda i drygt en vecka. Jag tänkte på alla bananbitar som jag doppat i vår nya chokladsmältarmojäng och på TV-kvällarnas alla rostisar med ishavssallad och var rätt säker på att jag förmodligen fullkomligt exploderat i vikt, och stirrade klentroget på vågen som nu sa att jag gått ner två hekto sedan sist.

Då skiftar snabbt oron till att handla om att jag kanske inte går upp tillräckligt mycket istället, vilket naturligtvis kräver en utredning. Så jag letade fram två sidor på nätet, Netdoktor och BarnTotal, där det beskrivs hur en normal gravid viktkurva bör se ut och jämförde dessa med min egen. Folk i min viktklass ska totalt öka mellan 11,5 - 16 kg och om jag räknar på medelvärdet (13,75 kg) blir kurvorna så här.



Den rosa kurvan är Netdoktorns förslag på viktökning och den gula är från BarnTotal. Den blåa är min egen viktkurva, och den ser ju i det närmaste onormalt normal ut. Snuckert.

De första graviditetsmånaderna förlorade jag min förmåga att spå väder.

Jag har vanligtvis ett tryckkänsligt huvud, som direkt meddelar via en huvudvärk när vädret får för sig att växla för snabbt mellan hög- och lågtryck eller när det är åska i luften. En rätt påfrestande talang, även om det roade mina före detta kollegor långt nere i sjukhusets fönsterlösa bunkrar att jag kunde förutsäga vilket väder vi skulle få på hemvägen. Jag antar att allt nytt blod som Minitullen behövde, och det påföljande sänkta blodtrycket, inledningsvis tog udden av lågtryckshuvudvärkarna, men nu dyker de upp ibland på grund av det, milt sagt, omväxlande höstvädret.

Alla huvudvärkar har en förklaring och uppstår de på grund av vätske-, sömn- eller näringsbrist så behöver man inte äta några värktabletter, för då vill ju kroppen bara ha vätska, sömn eller mat och *poff* så är huvudvärken borta. Men när jag förut fick lågtryckshuvudvärk brukade jag pilla i mig en Panodil för jag lyckades inte komma på något sätt att ändra på vädret.

Har bestämt mig för att inte Minitullen ska utsättas för några läkemedel, så nu för tiden gäller det att hitta på andra knep för att minska "trycket i hjärnan". Det här är vad som visat sig effektivast hittills - vistas utomhus, hålla sig i rörelse och dricka en slurk kaffe. Idag gjorde vi alltihopa när vi gick på bandy och såg Derby vinna med 9-1 mot Eskilstuna!

Just nu sitter jag framför datorn med min pulsmätare på mig och tydligen behövs det 75 slag i minuten för att blogga. När man är gravid ökar blodvolymen och mängden blodkärl, så både hjärtats slagvolym (mängden som pumpas ut ur hjärtat vid varje hjärtslag) och puls (antalet hjärtslag per minut) måste öka för att se till att all syresättning fungerar som den ska. Det här måste förstås undersökas!

Hittills har experimenten visat att min vilopuls verkar ha höjts med ungefär 10 slag per minut, medan min puls vid normala vardagliga göromål tycks vara ungefär som vanligt. Det låter ju lovande, för då finns det förmodligen bra chanser att hjärtat mäktar med Minitullen hela vägen fram till leverans.

Man rekommenderar gravida att försöka hålla sin puls under 140 slag i minuten, men för mig med hög arbetspuls skulle det i princip innebära att jag inte ens kan gå uppför backar eller äta en överdådig middag, så jag tror jag struntar i den begränsningen. Framför allt skulle jag inte kunna ta mig till jobbet, för halvvägs mellan vår lägenhet och våra jobb ligger Linköpings tätorts högsta punkt och "Vallamassivet" (95 m ö h) måste jag cykla över varje morgon och kväll.

Formeln "MaxPuls = 220 - ålder" fungerar alltså inte särskilt bra på mig. Om min maxpuls vore 185, skulle 175 (vilket är vad jag brukade snitta då jag lufsade runt femman två gånger i veckan) vara 94% av min förmåga och något sådant skulle räknas som extremt högintensiv träning! Jag lovar att mina joggingrundor i "prattempo" knappast kvalificerar som någon elitnivåträning...

I helgen plundrade jag sambons garderob i jakt på bra T-shirts och tröjor att använda under de här sista månaderna. Det var inte ens min egen idé, utan sambon föreslog det självmant när jag på lördagen funderade på att leta på stan efter några nya tröjor som jag fick plats i ordentligt. Man kan säga att min sambo är lika snäll som han är ekonomiskt sinnad.

Eftersom sambon är exakt tjugo centimeter längre än jag, så blir hans tröjlängd alldeles lysande nu när jag vill drapera magen. Magen börjar först nu synas ordentligt, även om min sambo redan för en månad sedan utropade: - Ha ha, nu är du ett Rundo!

Det blev en ganska hög hög med T-shirts och flera av dessa har jag själv en mindre variant utav, så folk kommer nog inte märka att mina mammakläder egenligen är pappakläder. Jag hängde alltså tillbaka T-shirten med texten: I didn’t go to work today. The voices told me to stay home and clean my guns, men ångrade att jag inte hunnit införskaffat denna T-shirt till sambon.

Varje vardagsmorgon följer Minitullen med sin mamma till jobbet. Hon behöver nämligen en hel del hjälp där, för det kan vara besvärligt ibland att vara Ingenjör. Men stackars Minitullens pappa, som också är Ingenjör, han får klara sig utan hjälp. Åtminstone till Minitullen är stor nog att åka barnvagn.

Som en liten tröst köpte Minitullen en bok till sin far som överlämnades idag på Fars Dag. Minitullen hade hört folk i fikarummet prata om en bok om socialdemokrati som hette "Saker jag inte förstår - och personer jag inte gillar" och tyckte genast det var en ypperlig present till sin högerliberale politiktokige far.

Minitullen vet inte än om boken uppskattades eller inte, men nu har hur som helst pappan legat och läst den i badet i nästan trekvart!

Minitullens farmors mor benämner gärna Minitullen "Trudelutten", eftersom båda föräldrarna har ett visst musikaliskt intresse. Den blivande pappan rockar ju helst loss så mycket det bara går, hela tiden, så jag känner mig smått tvungen att stå för Minitullens mer klassiska skolning. Häromveckan satt jag framför pianot och spelade en sonatin av Clementi för Minitullen, och blev lite bekymrad när jag spelade fel. Tänk om Minitullen tror att det skulle vara på det viset?

Det kanske är säkrast att spela CD-skivor för bäbisen, men det blir inga barnvisor (det hinns nog med tids nog) utan Minitullens signaturmelodi är Paul Stanleys (ja, han som var snyggast i rockgruppen Kiss) nya låt "Live to Win". Sambon spelar skivan oavbrutet och det dansas och sjungs här i lägenheten och det är väl bara att hoppas att Minitullen inte är synthare.

Day by day, kickin' all the way, I'm not cavin' in.
Let another round begin! Live to win!

Ofta stöter jag på Linda Skugges namn när det pratas om att vara mamma i Sverige. Hon tycks gå längst fram i en rad av mammor som inte är rädd för att prata om vardagens baksida och som får andra mammor att må bättre genom att hon gnäller för dem alla.

Om folk tror att de måste vara perfekta, speciellt som mammor, så gör säkert Linda ett viktigt jobb genom att visa att så behöver det minsann inte vara, men jag personligen är i det närmaste allergisk mot folk som ständigt gnäller. De stjäl nämligen min energi och tyvärr tycks de inte använda denna energi till att göra något åt sina problem, utan de använder den nya energin till att klaga ännu lite till.

Jag vet att jag hittills har haft en problemfri graviditet, men jag tycker ändå jag har rätt att tycka att mycket av gravidgnället är tämligen meningslöst. Ja, matsmältningen saktar ner till halvfart när man blir gravid, men det blir mycket bättre av motion, fibrer och mycket vätska än av gnäll. Och ja, det är svårare att sova när man inte kan ligga på mage och rygg och bäbisen i magen alltid härjar som mest när mamman försöker sova, men mot sömnbrist hjälper det mer att sova någon extra timme per dag än att gnälla en timme på nätet eller med väninnorna.

Och nej, jag tror inte att det hjälper att gnälla på Linda Skugge heller, så jag slutar nu.

Det är svårt att få reda på vad som gäller när man räknar de "nio månaderna" som man ska vara gravid. Barnmorskan gör det enkelt för sig och säger att varje graviditetsmånad är exakt fyra veckor och att man därmed är gravid i tio månader, men gemene man vill gärna att man ska vara gravid i nio kalendermånader och då är det inte alls så lätt att veta i vilken månad man är. Jag har hittat på tre förslag på hur man räknar.

1. Om man utgår från de 40 graviditetsveckorna så är varje niondel 4,44 veckor och sjätte månaden skulle då börja efter 22,22 veckor. Då har jag varit i sjätte månaden i tre dagar.
2. Om man utgår från beräknat förlossningsdatum, så går jag in i sjätte månaden imorgon eftersom det då är fyra månader till storken ska komma.
3. Om man utgår från den gamla ramsan "Hej hopp under filten! Om nio månader kommer pilten!", så bör man istället räkna från beräknat tillverkningsdatum. Det skulle innebära att jag förblir i femte månaden en dryg vecka till.

Så möjligen är jag i sjätte månaden idag. Förslagsvis imorgon. Eller möjligen nästa helg.

Idag berättar Aftonbladet om hur en lägre kroppstemperatur gör att man troligen åldras långsammare.

Själv är jag nästan alltid en grad lägre tempererad än normalbefolkningen, så nu ser jag fram emot att leva 15% längre också. Låt se, då kommer jag bli ungefär 96 år och Minitullen har då hunnit fylla 60 år. Så praktiskt, vid den åldern borde jag vara tämligen säker på att Minitullen klarar sig själv!

När jag första gången fick höra att gravida kvinnor inte bör ligga platt på rygg, framför allt inte på hårda underlag, så associerade jag först till tordyvlar. Förmodligen Maria Gripes fel. Kanske kan gravida kvinnor inte komma upp om de hamnar på rygg? hann jag tänka som flyktigast.

Den egentliga medicinska anledningen är att ett stort viktigt blodkärl, vena cava, riskerar tryckas ihop mellan ryggraden och tyngden av bäbisen och dess boning. Detta kan snabbt leda till blodtrycksfall.

Jag har aldrig känt mig svimfärdig, men det är klart obehagligt att ligga på rygg numera. Enklast beskrivs känslan som att någon, sekunderna efter man lagt sig ner, kommer och placerar ett sjukilos bowlingklot på magen i höjd med höftbenen.

Detta, mitt alldeles första graviditetsbesvär, är ganska lätt att undvika, men det är väldigt lätt att man glömmer bort sig. Glad i hågen kan man t ex tro att en kvart i kvartersgårdens solarium är precis vad man behöver. Till skillnad från mina pepparkakor till föräldrar så börjar jag nämligen se ut som ett av spökena på Greveholm redan i oktober. Solandet var dock långt mer avslappnande förr i tiden, när man inte var tvungen att skifta tyngden från höft till höft i femton minuter...

Men det känns ändå mest trivsamt att Minitullen nu äntligen börjar märkas!

Nu far jag inte längre med osanning om jag hävdar att jag är med barn.

WHO och Socialstyrelsen med flera är överens om att fr o m idag antas Minitullen vara livsduglig och räknas därmed som ett barn. Nu har ju förhoppningsvis Minitullen varit livsduglig därinne redan från början, men de pratar alltså om livsduglighet även utanför mammans mage. Av de barn som föds i vecka 23 kan man idag rädda nästan 40%!

Minitullens karriär har gått fort. Först fanns det bara två celler, en från Hälsingland och en från Göteborg, som slog sig samman till en zygot. Bara tolv timmar senare var Minitullen en morula (en cellboll) och någon dag senare en blastula (en ihålig cellboll). Därefter var jag med embryo i fem veckor och sedan bar jag på ett foster till idag.

Men nu får man väl säga att Minitullen nått en platå där det blir svårare att avancera. Jag menar, man kan ju försöka med det mesta (lära sig läsa, bli tonåring, köra moped, bli myndig och skaffa egna barn) men någons barn förblir man oftast rätt länge.