Pyttetullefunderingar

Just nu sitter jag framför datorn med min pulsmätare på mig och tydligen behövs det 75 slag i minuten för att blogga. När man är gravid ökar blodvolymen och mängden blodkärl, så både hjärtats slagvolym (mängden som pumpas ut ur hjärtat vid varje hjärtslag) och puls (antalet hjärtslag per minut) måste öka för att se till att all syresättning fungerar som den ska. Det här måste förstås undersökas!

Hittills har experimenten visat att min vilopuls verkar ha höjts med ungefär 10 slag per minut, medan min puls vid normala vardagliga göromål tycks vara ungefär som vanligt. Det låter ju lovande, för då finns det förmodligen bra chanser att hjärtat mäktar med Minitullen hela vägen fram till leverans.

Man rekommenderar gravida att försöka hålla sin puls under 140 slag i minuten, men för mig med hög arbetspuls skulle det i princip innebära att jag inte ens kan gå uppför backar eller äta en överdådig middag, så jag tror jag struntar i den begränsningen. Framför allt skulle jag inte kunna ta mig till jobbet, för halvvägs mellan vår lägenhet och våra jobb ligger Linköpings tätorts högsta punkt och "Vallamassivet" (95 m ö h) måste jag cykla över varje morgon och kväll.

Formeln "MaxPuls = 220 - ålder" fungerar alltså inte särskilt bra på mig. Om min maxpuls vore 185, skulle 175 (vilket är vad jag brukade snitta då jag lufsade runt femman två gånger i veckan) vara 94% av min förmåga och något sådant skulle räknas som extremt högintensiv träning! Jag lovar att mina joggingrundor i "prattempo" knappast kvalificerar som någon elitnivåträning...