Pyttetullefunderingar

Från och med igår anses Pyttetullen halvfärdig. 140 gravida dagar avklarade och 140 gravida dagar kvar.

Precis som förra gången har jag fram till vecka tjugo ökat ungefär två kilo, så jag antar att jag nu kan se fram emot att öka ett halvkilo i veckan tills det är dags.

Motsvarande viktminskning är vad som rekommenderas för att hålla en "sund bantningstakt", så jag utmanar alla vänner med tillräckligt många extrakilon att gå ner ett kilo för vart kilo som jag ökar fram till november. Lycka till!

Under det ultraljud som storasyster Alice gjorde i vecka 13 så låg hon härligt relaxad på rygg, sög på tummen, kickade runt och helt bekymmerslöst lät hon barnmorskan göra sin undersökning. Fortfarande nu i tvåårsåldern tycks Alice ha samma trygga, avkopplade attityd. Hon sover gärna utsträckt på rygg, så långt från fosterställningen man kan komma, och tar under dagtid nästan allting med ro.

Lillsyskonet har gått igenom två diagnostiska ultraljud och under båda dessa gjort sitt bästa för att sätta sig på tvären. Under det första var det omöjligt att få ett mått på näsbenet för lillsyskonet simmade hela tiden tillbaka till sin trygga position med näsan in mot min ryggrad och under ultraljud nummer två hade sköterskan också problem att få fostret att visa sig från sin rätta sida.

Om man ska tro på dessa första intryck så kommer alltså Pyttetullen bli en rätt envis och truttig bäbis. Eller förhoppningsvis bara en bäbis som tycker om att sova gott!

När man lägger all energi man har på ett barn blir det ett fullkomligt mysterium hur man ska orka med två.

Min förhoppning står till följande uttalanden.

Alices farfar anser att det inte blir dubbelt så jobbigt med två barn, utan bara dubbelt så roligt.

Och en lagkamrat i volleybollen med tre barn hävdar att det frigörs en massa tid när barnen börjar leka med varandra.

Dubbelt så roligt, och mer tid. Ja, okej då, kom an Pyttetullen så kör vi!

Förra gången jag var gravid så märkte jag inte så mycket av det förrän Alice rent fysiskt trängt undan så pass mycket av mitt innanmäte att det påverkade matsmältning och andningsvolym och sparkar inifrån dröjde det länge innan jag identifera. Även när jag kunde se sparkarna från utsidan, så kändes de ändå inte.

Den här gången är graviditeten mer märkbar. Det är som om kroppen denna gång har bättre koll på vad varje hormon borde innebära i form av symptom. Dessutom gav magmusklerna upp i stort sett omedelbart så jag blev mycket snabbare synligt gravid denna gång. Känsligheten i magen är också förhöjd, för så fort jag är lugn och slappnar av så känner jag redan nu mycket tydligt om Pyttetullen härjar runt.

Men relativt sett så är det fortfarande inget besvär att vara gravid. Det tar lite på krafterna och man får inte dricka drinkar eller frossa i opastöriserade ostar, men dagarna tuffar på precis som vanligt. Vilket är tur, för det är drygt 150 dagar kvar.

Pyttetullen gick på Bruce Springsteen på Stadion i Stockholm, den 4 juni 2009.
Väder: 6 plusgrader och ständigt duggregn.

Konserten skulle börjat klockan halv åtta, men då var allting fortfarande väldigt lugnt. Under de följande fyrtio minutrarna började kroppstemperaturen sjunka något och jag kände en svag irritation via det anslutande blodomloppet. (Försenad konsert)

Sedan gick allting väldigt fort. Allting började skaka och bakom matsmältningsbruset hörde jag ett annat ljud som ökade i styrka. Värmen och humöret återvände och det var sedan ett ständigt gungande under nästan tre timmar.

Pyttetullen ger Brucekonserten tre magsparkar av fem möjliga.