måndag, september 25, 2006
Självständighet
På väg till och från jobbet så passerar jag en hästhage i vilken det går ett föl med sin ponnymamma och deras aktiviteter följer jag med stort intresse. Jag har aldrig varit särskilt hästtokig, så mitt engagemang för fölets utveckling bottnar nog snarast i någon sorts spirande moderskänslor.
I början låg mest fölet och sov någonstans i hagen. Första dagarna stod då ponnymamman i närheten och betade mest av det gräs som växte i en meters radie runt fölet, men ganska snart traskade hon obekymrat iväg. Detta oavsett om fölet valt att somna i skuggan eller solen, i skogen eller gräset. Här kände jag direkt att jag kunde lära mig något!
Jag tror mig nämligen ha vissa anlag för att bli en lite överfjösig mamma, en som gärna springer och petar på det sovande barnet för att säkerställa att det andas, inte är för varmt eller kallt eller har snurrat in sig eller vaknat. Det skadar nog inte att gå iväg och beta lite på egen hand och låta avkomman säga till själv om det vill något.
Fölet blev efter några veckor väldigt aktiv och susade runt på egna äventyr, och ponnymamman verkade inte särdeles orolig då heller. Den biten kommer jag aldrig fixa. Jag är nämligen fullt och fast övertygad om att om man släpper en toddler med blicken i mer än 20 sekunder så kommer de då ligga platta under en rasad bokhylla, eller ha hunnit förstört det absolut dyraste föremålet i rummet eller ätit upp en krukväxt.
Faktum är att jag inte är helt säker på att ponnymamman till fullo förstår hur många faror som lurar i en hage. Fölet kanske trampar i ett jordgetingbo, fastnar med huvudet mellan några spjälor, äter upp något onyttigt eller petar in något vasst i ögat i jakten på en fjäril bland träden.
Men efter ytterligare några veckor kände jag att stoet återigen kunde lära mig något. Fölet gick och blev tonåring. Ja, det går undan i djurvärlden. Med en snygg böjd hals struttande fölet fram, tog fart och jagade runt med skrämmande hög hastighet och sprätte med bakbenen eller så betade den lugnt och coolt med utstuderad nonchalans. Ponnymamman var fortsatt överseende och lät fölet hållas, precis som jag hoppas jag kommer göra när Minitullen struttar runt och försöker leka vuxen. Och sedan gäller det, att precis som ponnymamman, vara lugn och trygg och erbjuda lite hästgos när tonåringen ibland kommer på att de inte riktigt är vuxna, egentligen.
I början låg mest fölet och sov någonstans i hagen. Första dagarna stod då ponnymamman i närheten och betade mest av det gräs som växte i en meters radie runt fölet, men ganska snart traskade hon obekymrat iväg. Detta oavsett om fölet valt att somna i skuggan eller solen, i skogen eller gräset. Här kände jag direkt att jag kunde lära mig något!
Jag tror mig nämligen ha vissa anlag för att bli en lite överfjösig mamma, en som gärna springer och petar på det sovande barnet för att säkerställa att det andas, inte är för varmt eller kallt eller har snurrat in sig eller vaknat. Det skadar nog inte att gå iväg och beta lite på egen hand och låta avkomman säga till själv om det vill något.
Fölet blev efter några veckor väldigt aktiv och susade runt på egna äventyr, och ponnymamman verkade inte särdeles orolig då heller. Den biten kommer jag aldrig fixa. Jag är nämligen fullt och fast övertygad om att om man släpper en toddler med blicken i mer än 20 sekunder så kommer de då ligga platta under en rasad bokhylla, eller ha hunnit förstört det absolut dyraste föremålet i rummet eller ätit upp en krukväxt.
Faktum är att jag inte är helt säker på att ponnymamman till fullo förstår hur många faror som lurar i en hage. Fölet kanske trampar i ett jordgetingbo, fastnar med huvudet mellan några spjälor, äter upp något onyttigt eller petar in något vasst i ögat i jakten på en fjäril bland träden.
Men efter ytterligare några veckor kände jag att stoet återigen kunde lära mig något. Fölet gick och blev tonåring. Ja, det går undan i djurvärlden. Med en snygg böjd hals struttande fölet fram, tog fart och jagade runt med skrämmande hög hastighet och sprätte med bakbenen eller så betade den lugnt och coolt med utstuderad nonchalans. Ponnymamman var fortsatt överseende och lät fölet hållas, precis som jag hoppas jag kommer göra när Minitullen struttar runt och försöker leka vuxen. Och sedan gäller det, att precis som ponnymamman, vara lugn och trygg och erbjuda lite hästgos när tonåringen ibland kommer på att de inte riktigt är vuxna, egentligen.
# posted by Loyce @ 17:12 
