Pyttetullefunderingar

Allt medan jag cruisade bland stadens affärer på jakt efter ett par mammabyxor förberedde jag mig mentalt för att försvarsblogga om varför jag förmodligen skulle gå hem tomhänt. Jag menar, antingen passar de inte, är för fula eller för dyra, men på H&M hittade jag ett par jeans som ser ur som vanliga jeans nertill och med plats för Minitullen upptill. Lov ske pris.

Min ovilja mot att shoppa kläder kommer initialt från ett bristande intresse för mode. Dessutom är jag, trots att jag är rätt medellång och medeltjock, inte alls skapt för massproducerade kläder. Om jag hittar ett par byxor där jag får plats med lår och vadmuskler, så behövs styltor och ett par Minitullar i magen för att fylla ut resten av klädesplagget. Lägg därtill det faktum att jag är alldeles för snål för att lägga ut mer på kläder än vad som är absolut nödvändigt.

Man kan enkelt förklara situationen så här. När t ex min systers familj shoppar kläder så springer de gladeligen in och ut i affärer och provar allting som ser snyggt ut och kommer ut med kassarna fulla, eftersom det var så svårt att välja mellan alla dessa klädesplagg som satt så bra och var så tjusiga.

När jag shoppar kläder går jag motvilligt in i en affär och hoppas innerligt att jag på så kort tid som möjligt ska hitta någonting alls i affären som är funktionabelt, inte kostar skortan och som inte får mig att se hemsk ut. Oftast misslyckas jag.

Men inte idag! Jag har landat ett par mammabyxor!