fredag, mars 09, 2007
Om att passa tider
Punktlighet är en dygd, så under min uppväxt var jag en väldigt odygdig flicka.
Alla barn har förstås problem med tidsbegreppet och de stackars föräldrarna som väntar hemma med maten kan nästan aldrig konkurrera med glädjen över att åka pulka nedför en backe, om och om och om och om igen. Barn lever i Nuet och Klockan är något som på sin höjd berättar när det är dags för Bolibompa.
En dag i lågstadiet kom jag t ex löjligt mycket försent till skolan när jag och en kompis fick för oss att rädda alla daggmaskar som låg på asfalten efter nattens regn.
Som tonåring förväntas man dock ha greppat det där med Tid. Men då finns det andra saker som påverkar lusten att respektera tider. I mitt fall uppfattade jag aldrig högstadiet som särskilt utmanande och jag trodde aldrig mina lärare skulle ha något att säga de inledande minutrarna som jag inte redan visste eller som inte bänkkamraten kunde sammanfatta i en eller två enkla meningar.
Främst efter långraster var det svårt att passa tiden. Hur går man ifrån rundpingisbordet medan man fortfarande vinner och vem kan lämna en whistomgång innan man får reda på om man får full utdelning på sin åttakorts klöver? Det låter ju väldigt respektlöst så här i efterhand, både mot lärare och klasskamrater, och som vuxen anstränger jag mig faktiskt riktigt mycket för att passa utlovade tider.
Min sambo har aldrig heller varit något under av punktlighet och med detta påbrå i bagaget drar jag följande slutsats angående Minitullen.
Minitullen tänker inte alls dyka upp imorgon på sin beräknade födelsedag. Minitullen tänker komma lite nonchalant insläntrande, några dagar försent, trygg i förvissningen att det som han eller hon missat de där sista dagarna kan han eller hon lika gärna lära sig nästa vecka.
Alla barn har förstås problem med tidsbegreppet och de stackars föräldrarna som väntar hemma med maten kan nästan aldrig konkurrera med glädjen över att åka pulka nedför en backe, om och om och om och om igen. Barn lever i Nuet och Klockan är något som på sin höjd berättar när det är dags för Bolibompa.
En dag i lågstadiet kom jag t ex löjligt mycket försent till skolan när jag och en kompis fick för oss att rädda alla daggmaskar som låg på asfalten efter nattens regn.
Som tonåring förväntas man dock ha greppat det där med Tid. Men då finns det andra saker som påverkar lusten att respektera tider. I mitt fall uppfattade jag aldrig högstadiet som särskilt utmanande och jag trodde aldrig mina lärare skulle ha något att säga de inledande minutrarna som jag inte redan visste eller som inte bänkkamraten kunde sammanfatta i en eller två enkla meningar.
Främst efter långraster var det svårt att passa tiden. Hur går man ifrån rundpingisbordet medan man fortfarande vinner och vem kan lämna en whistomgång innan man får reda på om man får full utdelning på sin åttakorts klöver? Det låter ju väldigt respektlöst så här i efterhand, både mot lärare och klasskamrater, och som vuxen anstränger jag mig faktiskt riktigt mycket för att passa utlovade tider.
Min sambo har aldrig heller varit något under av punktlighet och med detta påbrå i bagaget drar jag följande slutsats angående Minitullen.
Minitullen tänker inte alls dyka upp imorgon på sin beräknade födelsedag. Minitullen tänker komma lite nonchalant insläntrande, några dagar försent, trygg i förvissningen att det som han eller hon missat de där sista dagarna kan han eller hon lika gärna lära sig nästa vecka.
# posted by Loyce @ 12:13 
