Pyttetullefunderingar

Det anses såklart ofint att driva med "tjockisar", men det är ju ändå något smått humoristiskt med extremt runda magar.

Min yngsta systerdotter kunde t ex i tvåårsåldern med hjälp av flexibla bukmuskler och en rejäl inandning få en, för henne, enorm mage. -Stoooooor mage, sa hon, och lät magen bli en ballong och fick alla att skratta av förtjusning.

Nu när man själv har en stor mage, finns det också en del roligt skoj man kan ha. Ett roligt fenomen är att magmusklerna, som snällt delat på sig för att ge plats för Minitullen, numera sitter lite mer på sidorna av magen än längs med mitten. Genom en halvhjärtad sit-up kan jag förvandla Minitullens annars iglooformade boning till något som har ett riktigt fint spetsigt hustak.

En annan grej jag ser fram emot med spänning är att få se insidan av min navel. I ett av mina amerikanska nyhetsbrev jämför de naveln med "klarknappen" som man ibland kan hitta på kalkoner och skinkor. En sådan som ploppar ut när köttet är färdigt.

Det vore rätt skojigt om det blev så för mig. Chansen finns ju att naveln vänds ut och in, precis när det är så trångt att Minitullen inte längre vill stanna kvar på insidan. Barnet är klart och det vill ut ur ugnen.