Pyttetullefunderingar

Minitullen har anlänt!

Från och med den 12 mars 2007 kl. 13.25 är det slutfunderat. Nu krävs istället lite mer handgripligt arbete!

En liten Minitulle, som landat ute i verkliga världen, är helt beroende av sina föräldrar för sin överlevnad. En skrämmande tanke, men vi tar oss an uppgiften med glädje och stor stolthet.

Följ gärna vidare äventyr på bloggen Vår lilla Alice.

Punktlighet är en dygd, så under min uppväxt var jag en väldigt odygdig flicka.

Alla barn har förstås problem med tidsbegreppet och de stackars föräldrarna som väntar hemma med maten kan nästan aldrig konkurrera med glädjen över att åka pulka nedför en backe, om och om och om och om igen. Barn lever i Nuet och Klockan är något som på sin höjd berättar när det är dags för Bolibompa.

En dag i lågstadiet kom jag t ex löjligt mycket försent till skolan när jag och en kompis fick för oss att rädda alla daggmaskar som låg på asfalten efter nattens regn.

Som tonåring förväntas man dock ha greppat det där med Tid. Men då finns det andra saker som påverkar lusten att respektera tider. I mitt fall uppfattade jag aldrig högstadiet som särskilt utmanande och jag trodde aldrig mina lärare skulle ha något att säga de inledande minutrarna som jag inte redan visste eller som inte bänkkamraten kunde sammanfatta i en eller två enkla meningar.

Främst efter långraster var det svårt att passa tiden. Hur går man ifrån rundpingisbordet medan man fortfarande vinner och vem kan lämna en whistomgång innan man får reda på om man får full utdelning på sin åttakorts klöver? Det låter ju väldigt respektlöst så här i efterhand, både mot lärare och klasskamrater, och som vuxen anstränger jag mig faktiskt riktigt mycket för att passa utlovade tider.

Min sambo har aldrig heller varit något under av punktlighet och med detta påbrå i bagaget drar jag följande slutsats angående Minitullen.

Minitullen tänker inte alls dyka upp imorgon på sin beräknade födelsedag. Minitullen tänker komma lite nonchalant insläntrande, några dagar försent, trygg i förvissningen att det som han eller hon missat de där sista dagarna kan han eller hon lika gärna lära sig nästa vecka.

Minitullen har legat fixerad med huvudet nedåt i sju veckor nu, utan minsta antydan till att vilja komma ut. Man borde ändå kunna anta att det är rätt tråkigt därinne nu för tiden. Förutom att röra lite sporadiskt på armar och ben, sova en massa, suga på tummen, lyssna på ljud och gripa tag i navelsträngen finns det inte så mycket mer att göra.

Fast en annan sak gör förstås Minitullen nu så här när förlossningen närmar sig. Minitullen övar på att andas där i sitt fostervatten. Japp, det är sant. Det låter ju som science-fiction, men foster drar alltså in och puttar ut vatten ur sina lungor för träna sina andningsmuskler. Och så ibland, när man övar på det viset, då får man hicka.

Magen hoppar till med jämn frekvens och min sambo hojtar hjälpsamt in i magen:
- "Prova att stå på huvudet och dricka vatten!"

Ja, det är humor det.

Om man bortser från rent genetiska förutsättningar, så handlar det alltid om att äta och sova bra för att hålla sig frisk och stark. På tredjeplats hamnar en lagom anpassad mängd motion eller möjligen ett tryggt socialt nätverk eller ett kärleksfullt förhållande, vilket också alltid är hälsosamt och stärkande för själ och kropp.

I dagens samhälle där tjejer mestadels lever på sushi, vegankäk, mineralvatten och GI-mat, så anses det kanske inte helt PK att vara stolt över att man med god aptit äter två mål husmanskost varje dag, men det är jag och det gör jag. Jag tror rejäl mat håller mig frisk och energisk.

Vad gäller sömnen så har jag ärvt en av min fars speciella talanger. Den går i princip ut på att man går och lägger sig, och så somnar man. Låter ju enkelt, men tydligen är det långt ifrån alla förunnat att kunna sluta ögonen och somna på begäran. Min far jobbade skift under hela sitt yrkesverksamma liv och förutom sin talang att somna rakt upp och ner när som helst, kan han även sova precis lika djupt och innerligt oavsett när på dygnet han slocknar, och oavsett hur mycket larm och oväsen som omger honom. Den biten har jag inte riktigt kläm på, men jag jobbar ju inte heller skift och kanske klarar mig ändå.

Så, under hela graviditeten har jag ätit och sovit duktigt. Vilket gör att det nu känns lite konstigt att vara hemma från jobbet för att vila och äta och ladda inför själva finalen. Om man redan sover och äter så mycket som man behöver - hur laddar man ändå lite till?

Idag gick jag minsann inte till jobbet.

Jag åt nyss min normala innan-jobbet-frukost medan jag ögnade igenom nättidningarnas rubriker. Enda skillnaden mot en normal arbetsdag är att klockan är snart halv tio.

Att vara mammaledig utan barn är rätt lämpligt.

Nu är det en vecka kvar till den 10 mars och bäbisar i magen så här på slutet ökar i vikt med ungefär ett hekto i veckan. Barnmorskan säger att Minitullen är normalstor, men förmodligen kommer väga närmare fyra kilo om jag går tiden ut.

Klart det säkert hade varit lämpligare att föda fram ett "behändigare" barn, men innerst inne är jag nog väldigt tacksam om vi får en lite större bebis med runda kinder att ta hand om. De små ynkliga, skrynkliga bäbisarna är säkert precis lika tåliga, men på en nervös förstagångsmamma tror jag att babyhull har en lugnande inverkan.